Malta dag 2: Båttur och promenad längs dödens väg

Vaknade till en solig dag i Floriana, ungefär som en förort till Valletta. På schemat idag stod, förutom en rejäl frukost, poolhäng och en båttur längs kustlinjen till ”de tre städerna”. Efter frukosten begav vi oss till hotellets härliga utomhuspool och la beslag på två solstolar. Vi hängde länge i det ljumma vattnet, omgivna av barn och vuxna. Från andra sidan poolen kunde vi höra ett barn skrika ”nej, du hoppar fel”. Svenskar, då är vi inte ensamma, men vem hade kunnat tro det. Mellan doppen i poolen låg vi och solade lite eller läste en av flera böcker, som vi tagit med.

Efter detta poolhäng gick vi till färjan som skulle ta oss till Sliema. Där färjan avgick kunde vi se Valletta Uniteds vattenpoloplan. Vattenpolo ska tydligen vara en stor sport på Malta. Från Sliema skulle en ny färja ta oss längs kustlinjen till de tre städerna Isla, Kalkara och Birgu. Under vår båttur såg vi bland annat Fort S:t Elmo, Fort Ricasoli, Fort S:t Angelo och oljeplattformarna Atwood Beacon och Atwood Aurora, som är två så kallade jack up-plattformar, som är flyttbara och används på grunt vatten. När de bogseras ut till platsen där de ska användas sänker de ner tre ben i vattnet tills de når botten och hissar upp själva plattformen till önskad nivå ovanför vattenytan. Båtturen tog drygt en timme och vi var snart tillbaka i Sliema. En snabb tur i Sliema hann vi med innan färjan skulle ta oss tillbaka till Floriana.

På väg tillbaka till hotellet gick vi längs Great Siege road, på maltesiska Triq l-Assedju l-Kbir. Det visar sig att det är en dödens väg. När vi gått en bit längs vägen kommer vi till en skarp sväng. Där brinner ett par ljus och två bilder på, till synes, unga personer hänger på muren. Förundrade börjar vi Googla på de båda personernas namn. Vi tar reda på att en fruktansvärd olycka inträffade klockan 01 på morgonen den 7 december 2000. En bil som framfördes av en, då 18 år gammal, förare körde in i ett vägräcke och gled sedan av vägen i hög hastighet. Bilen störtade sedan ner för en hög brant och landade i havet. Både förare och passagerare, båda 18 år, dog i kraschen. Arvingarna till den döda passageraren fick 60 000 i skadestånd. Med tanke på olyckan är vi förundrade över att man inte gjort någon ansträngning till bättre trafiksäkerhet på vägen. Endast ett litet vägräcke och en låg mur av porös sten skyddar mot branten på 30-40 meter ner mot havet. Vi ryser till och går vidare.

Kvällen erbjuder en 5km-löptur på löpbandet. Vi båda inser att vi måste hålla konditionen uppe om vi ska ta oss runt Midnattsloppet.

Malta dag 1: Vänja sig vid högt stående sol

Klockan är strax efter 03. Vi lyfter ut väskorna i trappen och går ner. Lite längre ner på gatan står flygbussarnas ”Door to gate”-service. Det är tidigt på morgonen och chauffören ligger och vilar, förståeligt. När vi fått hjälp att lyfta in väskorna i bilens bagageutrymme så tar vi plats i minibussen, med plats för åtta personer. Drygt en halvtimme senare är vi framme vid Arlanda och terminal 5. Vi har redan checkat in och behöver således bara skriva ut vår bagagetag vid en av självservice-maskinerna. När vi lämnat väskorna på bagdropen och gått igenom säkerhetskontrollen är det dags för dagens första kopp kaffe. Gott.

06.10 taxar planet ut på startbanan, precis i tid. Vi lyfter, den sköna känslan när planet lämnar marken, men samtidigt den där pirriga känslan. För människan var ju inte tänkt att kunna flyga. Nu år det dags för dagens andra kopp kaffe. Efter drygt två timmars flygning ropar kaptenen i högtalarna; ”till höger om oss kan vi se vulkanen Etna”. Vi flyger över Italien. Efter ytterligare någon timmes flygning gör planet sin inflygning till Maltas internationella flygplats. Vi är framme. En varm och inte jättebehaglig luft slår emot oss när vi kliver ut på trappan från flygplanet. Bussen, som ska ta oss till terminalbyggnaden, väntar på oss. Våra väskor kommer nästan direkt och vi beger oss till ett litet bås där en representant från Malta Public Transport hjälper oss att köpa två busskort som gäller för obegränsat antal resor när som helst på dygnet i sju dygn. Vi börjar direkt med att använda biljetten när vi kliver på buss X1 från flygplatsen. Bussen tar oss på skumpiga och smala vägar till Valletta.

Vi kliver av bussen. Solen står högt på himlen. Små svettpärlor kommer fram i pannan. Snart rinner de nedför pannan och längs sidan av huvudet. Det är inte klokt, på bara några minuter är jag helt genomsvettig. Vi börjar leta oss fram mot hotellet. Vi finner det ganska snabbt. Efter att ha checkat in och lämnat vårt bagage samt svalkat ned oss lite i hotellets luftkonditionerade lobby, så beger vi oss ut på Vallettas gator. Vi börjar med en stadig lunch på ett ställe vi känner igen från Sverige, Burger King. Vi tar oss sedan vidare till Upper Barrakka Garden. Trädgården med vacker utsikt över Isla, Kalkara och Birgu. Efter att ha njutit lite av utsikten tar vi hissen ner till Valletta Cruise port. Vi tar oss sedanen snabb tur i hamnen innan vi beger oss upp mot Valletta igen. Den här stan är verkligen byggd på en kulle. Trappor och backar överallt. Solen står fortfarande högt. Det är väl bara att vänja sig.

Island dag 9: Ut på tur aldrig sur

Idag var jag iväg på en tur på egen hand. Mathias skulle besöka en vulkan. Eftersom jag själv inte är så fachinerad av vulkaner kände jag inte för att betala 3500kr för att se en. Därför åkte jag ner till Vík i Mýrdal och spanade in det crashade DC-planet från U.S. Navy. Planet som kraschade på den helt svarta stranden, 1973, sägs ha fått slut på bränsle. Enligt uppgifter på Internet ska dock piloten ha råkat byta till fel bränsletank. En tom. Vraket ligger kvar på den svarta stranden och den vita flygplanskroppen är sannerligen en kontrast till stranden. Efter en promenad på närmare fyra kilometer kom jag äntligen fram. Mäktigt.
Efter detta tog jag bilen tillbaka mor Reykjavik, men stannade till i Reykjadalur för att hajka lite. Började gå längs den branta stigen upp på berget. Mitt mål var den heta floden. Med bestämda steg fortsatte jag. Berget omslöts snabbt av en frän lukt av svavel. Det är otroligt mycket geometrisk aktivitet i området. Varför det också finns en het flod.

Efter att ha gått kanske fem kilometer i brant uppförslutning såg jag mitt mål. En bit bort, i en dal ringlade floden fram. Ånga steg mot skyn och många människor badade. Äntligen. Jag fortsatte en bit förbi den värsta folksamlingen. Drog av mig kläderna och hoppade i. Hoppade upp lika fort. Som en skållad råtta. Bokstavligt. Där jag valde att sätta ner båda fossingarna var det säkert 50 grader varmt, om inte mer. Och jag skrek. En kort litet skrik. Sen svor jag för mig själv. Tog mitt pick och pack och vandrade tillbaka en bit. Den största folksamlingen hade lämnat, så jag gled smidigt ner i det heta vattnet. Här var det kanske drygt 40 grader varmt. Mycket bättre. Här blev jag liggandes i kanske en timme innan jag insåg att tiden sprang iväg. Behövde ta mig tillbaka till Reykjavik.
Det här var verkligen ett helt perfekt avslut på en otrolig semester. En otrolig upplevelse. Det här kommer bli en fotobok.

Island dag 8: Ytterligare ett vattenfall och ett berg

Idag begav vi oss ut på en tur igen. Golden circle. Vi åkte genom Pingvellir, Islands forna ting. Det är också här den populära TV-serien Game of Thrones spelats in. Magisk natur. Vägen snirklade sig ingenom en savannliknande natur. Låga träd, skulle nästan vilja kalla dem buskar. Nere i dalen, till höger om vägen letade sig vattnet in i små vikar. Ute i sjön Pingvallavatn skymtade bergen Sandey och Nesjaey, som utgör sina egna små öar. Liksom övriga Island skiftar landskapet tvärt. Efter några kilometer är det kalt. Inga träd. Bara mossbeklädda stenar. Små kullar och i bakgrunden, vid horisonten höga vulkaniska berg.
I Laugarvatn började bensintillgången tryta. Obekvämt nog är Island lite oberäkenligt när det gäller bensinmackar. Har man tur hittar man en ensam pump längs vägen, har man otur hittar man kvarlevor som visar att det en gång fanns en bensinmack på platsen. Efter ett tag fann vi dock en bensinmack. Tur var väl det.

Vår färd fortsatte mot Geysir. Det var nu vi skulle få se vår första geysir. I området finns många geysirs som inte längre sprutar vatten, men en av dem, Strokkur Geysir ger ifrån sig en tiotals meter hög stråle ungefär var tionde minut. Vi flanerade en stund i området och hann se fyra-fem vattenstrålar från Strokkur. Sedan fortsatte färden längs Golden circle. Nästa stopp blev Gullfoss, ett riktigt mäktigt vattenfall där vattenmassorna försvinner ner mellan två bergsmassiv. Otroligt mäktigt att se. Jag inser nu vilka krafter vattnet har.

Resan fortsätter med Mathias bakom ratten. Även om Island har varit sjukt roligt och en helt otrolig upplevelse måste jag erkänna att jag är duktigt trött på vattenfall, bäckar, berg och vulkaner nu. Skönt att bo på hotell och bara kunna flanera på Reykjaviks fina gator och supa in kultur och få nya intryck. Att få byta vandrarkängorna till sköna Converse, känns som en otrolig lättnad, inte minst för fötterna. Nu är jag storstadsmänniska igen. T-shirt, jeans och Converse. Vi avslutade dagen på Uppsalir Bar och Restaurang. Uppsalir är Uppsala på isländska. Det var för likt för att egentligen betyda något annat, ansåg vi och blev tvugna att fråga hovmästaren. Ena servitrisen visade sig även vara svensk, så vi fick helt klart vår beskurna del av Sverige, där och då. 

Island dag 7: Storstadsmyller

Vi gjorde det. Island runt på sex dagar. Nu har vi tre dagar i Reykjavik. Det ska bli skönt att varva ner. Det har varit en otrolig resa genom ett enormt varierande landskap. När jag vaknar idag lyser solen och i bakgrunden hörs bruset från motorväg 41. Ovanför huvudet dundrar ett flygplan in. Ett lila. På väg mot Keflavik, alltså den stora internationella flygplatsen på Island. Klockan är strax innan 08.30, isländsk tid. Alltså strax innan 10.30 svensk tid.
Efter en dryg halvtimmes färd från nattens campingplats hamnade vi i den så omtalade huvudstaden Reykjavik. Jag parkerade bilen utanför den kollosala kyrkan Hallgrímskirkja och sen blev det en promenad längs Lokastígur för att sedan vika in på Skólavörðustígur. Det här kändes verkligen som turistområdena, men så är vi väl turister också. Gatorna i stadsdelen Ásgarður är verkligen fina. små hus, maximalt tre våningar höga. Vackert gammalt. Lite likt England. Kikade in i små butiker längs vägen och eftersom jag är den enda kaffedrickaren dök jag strax innan 11.30 in på Reykjavik Roasters. Egentligen på tok för sent för en förmiddagskaffe. Bättre sent än aldrig? Ett mycket trevligt litet kaffeställe. Har inte druckit kaffe på flera dagar, så den här cappuccinon smakade helt underbart. Kaffeabstinensen var total, fram tills nu. Då jag alltså äntligen fått en kopp av den härligt varma, väldoftande, bruna drycken. Nu är jag människa igen.

Reykjavik är en relativt liten stad i fickformat. I vsr och vartannat hörn är det stora graffitimålningar. Inte taggar som hemma, utan stora målningar. Ganska snygga. De passar in lite i stadsbilden. Många av husen är enkelt byggda och utifrån ser mångs ganska risiga ut, men det är en del av charmen med Reykjavik. Den lilla staden i fickformat. 

Vi går ner till hamnen. Här ligger valskådningsbåtarna på rad. Härifrån utgår även två valjaktsbåtar. Ironiskt nog ligger de förtöjda alldeles intill valskådningsbåtarna. De utmärker sig med sina stora svarta skrov och det stora röda H:et på skorstenenarna. Jag skriver på en namninsamling ”Meet us, don’t eat us”. En namninsamling för att stoppa valjakten. Jag kilar in i en liten trevlig butik i hamnen, köper lite presenter. 

På eftermiddagen gör vi en snabbtur till ett aktivt vulkanområde. Det är här jag för första gången bestiger en aktiv vulkan. Det ryker. Det pyser och bubblar. Det luktar fränt av svavel. Har aldrig varit så fachinerad av vulkaner. Det luktar illa och är fruktansvärt varmt. Jag går snabbt ner från toppen igen. Men nu har jag gjort det. Check!

Till middag blir det isländsk tapas. Spännande. Vi får in tolv små burkar med isländska specialiteter. Allt ifrån isländsk köttsoppa till torkad fisk. Vi åker tillbaka till hotellet. Vilar. Skönt att ligga i en riktig säng. Snart sov jag.

Island dag 6: När olyckan är framme

Vaknar till ljudet av vattenfall. Frisk luft. Ett ganska tjockt molntäcke idag, men med blå partier. Men ändå hyfsat varmt ute. En och annan bil passerar på grusvägen en bit bort. Vi gör frukost. Italiensk gryta. Bäcken porlar och grytan puttrar. Ett tiotal nyfikna islandshästar kommer gående mot oss. Jag har kommit fram till att campinglivet inte riktigt är min grej, men alltså. Att vakna till det här. Oslagbart. Nästan i alla fall. Vi packar ihop grejerna och diskar. Snart är vi på väg igen.
Vi har hunnit åka knappt två kilometer. Inte långt från lägerplatsen är olyckan framme. Min första roadkill. En liten sparv flög rakt mot bilen. Jag hade inte en chans att väja för stackarn som drar rakt in i motorhuven. 

Resan fortsätter. Vi åker längs väg 1 innan vi svänger av och tar väg 68 och sedan väg 59. Efter några mil svänger vi höger in på väg 54 och tar sikte på Stykkisholmur, men vårt primära mål är Snæfellsnes-halvön. Strax efter Ólafsvík stannade vi vid en underbar strand. Jag passade på att bada. I Atlanten. Den du! 

Resten av dagen är inte så mycket att orda om egentligen. Det började regna. Vi letade efter ett par varma källor som vi inte hittade. Det regnade mer och vi körde på. Helt plötsligt var vi i Reykjavik, en dag för tidigt. Vi har alltså gjort Island runt nu. Imorgon får jag sova i en rikgit säng och duscha. Duscha varmt. Jag ska duscha länge. Varmt.

Island dag 5: Kalldusch och varmbad

Klockan ringer. Vaknar till en underbar morgon i hamnstaden Húsavík. Ett lätt molntäcke. Jag blickar ut över bergen Víknafjöll och Kinnarfjöll. Dags att göra sig redo för valskådning. Strax efter 08 parkerar vi bilen utanför Wale Watching Center. Det väntar redan en grupp turister i hamnen. Ja, jag är väl också per definition turist. Hur som helst. Strax innan 08.45 bordar vi den medelstora båten Bjussi Sör som tar oss ut i viken Skjálfandi.
Det är en mild vind och ganska lugn sjö, men då och då kommer det en kalldusch. En Lunnefågel flyger förbi, men de flesta har lämnat landet för solsemester. Efter uppskattningsvis 45 minuter ser vi något som sprutar upp från viken. Det är likt en geysir i miniatyrformat. När vi närmar oss ser vi ryggen av valen. Det är en humpback whale, alltså en knölval. Strax reser sig den stora stjärtfenan ur vattnet och försvinnet smidigt ner djupet. Men knappt tio minuter senare dyker valen upp igen. Den här gången lägger hon sig på sidan och lyfter ena fenan, som är vit, liksom för att vinka åt oss i båten. Guiden berättar att man kan se att det är en hona tack vare de sneda skårorna på magen. En hane har bara prickar. Valen verkar tycka om att bli iakttagen. Läser sig på höger sida, vänster sida och magen. Efter kanske 15-20 minuter gör hon ett dyk och försvinner, antagligen för att hämta mat. Efter sju minuter ser vi den välbekanta minigeysirn en bit bort och vår vän är tillbaka vid ytan. Mäktigt.

Vår bilfärd fortsätter sedan längs den nordliga kusten. Det blir inte så många fler stopp. Landskapet är dock otroligt fint. Vi beslutar oss för att slå läger vid strax söder om Blönduós.

Det är vackert här. Bredvid, till höger om oss rinner en liten bäck. Till vänster om oss forsar ett vattenfall. Vattenfallet liknar vattenfallet Svartifoss. Skulle kunna vara ett syskon. Imorgon bär det vidare längs kusten.

Island dag 4: Vi har landat på månen

Rubriken kanske inte stämmer helt och hållet, men nästan. Efter en god nattsömn, en stadig frukost och en varm dusch fortsätter färden mot inlandet. Efter några kilometer blir landskapet kargare och snart skymtar vulkanernas toppar. Landskapet täcks av svarta stenar och stoff. Det känns som vi hamnat på månen.Det sägs att astronauterna på Apollo förberedde sig just i det här området, inför deras resa till månen. Vi åker vidare genom det ödsliga och svarta landskapet. Snart når vi avtagsvägen till Krafla. En vulkan. Vi parkerar bilen och kliver ut. Efter en vandring på några kilometer när vi en trägång. Det doftar fränt av svavel. Från sprickor i marken ångar det och svavellukten tilltar. Trägången leder oss mot lavafältet Leirhnjúkur. 

Detta lavafält är något helt otroligt. Vilken upplevelse. Svart lava så långt ögat når. Säkert minst en mil bort. Vi vandrar omkring bland stelnad lava och man kan verkligen se hur den runnit längs berget och vidare ner mot dalen. Från sprickor kommer het ånga och man känner strålningsenergin. Doften av svavel kommer och går. Efter att ha vandrat runt i timmar bland den stelnade lavan tar vi oss mot bilen igen. Det har blåst upp. Det blåser alltså rejält. Och det regnar. Regnet piskar i ansiktet när vi hukade, i motvind, tar oss de få kilometrarna till bilen.

Vi pausar för mat i Námafjall. Snabbnudlar. Alltså om jag ser snabbnudlar igen kommer jag skrika högt. Måste finnas annat käk när man campar…kommer ha gått ner flera kilo efter den här semestern. Efter denna delikata nudellunch fortsatte färden mot Grjótagjá. En grotta som också är en varm källa. Här avråds dock från bad eftersom vattnet är väldigt varmt. På vissa ställen över 50 grader. Så det blev inget bad, men väldigt fina bilder.

Efter en snabb visit i Grjótagjá styrde bilen mot Húsavík. Tänkte passera vattenfallen Dettifoss och Selfoss, men vi fortsatte förbi. Hamnade på väg 862. Och nu skojar jag inte när jag säger att det här är vägen jag aldrig hade trott att en Hyundai I10, framhjulsdriven med minimalt bagageutrymme, alltså en liten bil, skulle klara. Stora gropar, stora stenar mitt i vägen och enfilig. På båda sidor löpte två decimeter höga vallar och bilen for alltså fram rakt över berget Vatnajökulspjóðgarður. Ni får ursäkta om min isländska är svag både i tal och skrift. Efter cirka två mil på denna väg kom vi äntligen ut till väg 85, en asfalterad väg, modell okej. Färden fortsatte längs en otroligt vacker nordkust ända fram till Húsavík. På plats i Húsavík bokade vi valzafari. Såklart man måste spana efter valar när man är på Island. Kanske även en och annan Lunnefågel, om inte alla redan hunnit flyga till varmare breddgrader. 

Eftersom det dröjer tre dagar tills vi har vårt bokade hotellrum i Reykjavik så är det alltså tre dagar camping på schemat. Vi slog läger på en udde strax söder om Húsavík. Mycket trevlig utsikt över bergen Víknafjöll och Kinnarfjöll. Framför oss fanns underbara viken Skjálfandi. En underbar solnedgång över Atlanten och gnäggande islandshästar i en hage en bit bort.

Island dag 3: Östkustens fantastiska landskap

Idag gjorde vi östkusten. Jag är en planerande människa, så jag hade markerat ut flera potentiella besöksmål och jag visste stensäkert att jag ville se ett vattenfall. Otroligt vackert. Med blått härligt vatten som vällde över bergskanten. Mathias var dagens chaufför. Det tog på krafterna att köra nästan 60 mil med endast kortare pauser. Fortfarande helt stel i ryggen, men Island, det är du värd.
Östkustens landskap är helt fantastiskt. Vyerna är oslagbara. Bergen, som stundvis är helt täckta av moln. Vissa har fortfarande snö på toppen. Längs beggskanterna strilar vattnet i naturliga vattenfall. Vid foten av bergen finns det enstaka hus. Ofta väldigt vackert byggda. På vägen går vilda får och i hagar står vackra islandshästar och betar. 

Det blev många stopp idag. Inte så mångs vattenfall, men islandshästar och vacker natur fanns det gott om. Fick chansen att hälsa på ett flertal islandshästar, som nyfiken kom fram. Efter ett tag kände jag hur de började nafsa mig i nacken. Någon försökte även ta en liten tugga av mitt ena byxben. Sociala djur. Fantastiska djur.

Resan fortsatte längs östkusten på väg 955, längs Stoðvarfjörður, Fàskrúðsfjörður och Reyðarfjörður. Sedan tog vi väg 92 mot Egilsstadir. Även denna väg, otroligt vacker där den löpte mellan Kistufell och Skagafell. Nedanför oss till höger löpte den vackra dalen Fagridalur. Återigen intogs en underbart hemlagad middag på hotellet. Imorgon beger vi oss ut på väg 1 mot Mývatn. Och här upphör också blogginläggen, i alla fall fram till på torsdag kväll, då vi förhoppningsvis är i Reykjavik och hsr checkat in på vårt hotell. Då kan ni vänta er inlägg från inlandet och den nordliga kusten samt Snæfellsnes-halvön.

Island dag 2: Södra Island i rekordfart

Idag gjorde vi södra Island på rekordfart. Bilen avgick på morgonen från Seljalandsfoss och resan fortsatte på väg 1 till Selavellir, där ett varmt utomhusbad skulle finnas. Vi hamnade mitt ute i ingenstans kändes det som. Men det var vackra berg runt omkring. Tog en promenad in mellan två bergsbranter. Efter kanske 20 minuters promenad uppenbarade sig ett härligt varmt utomhusbad. Från ett berg vid sidan porlade friskt vatten, uppskattningsvis runt 50 grader varmt. Otroligt skönt att koppla av lite och titta på omgivningen. Sannolikt alldeles för länge. För sedan blev det brådis. Vi hade en bra bit framför oss att åka. Vi gjorde dock ett snabbt stopp vid Skógafoss vattenfall. Mäktigt.
Resan fortsatte på väg 1 mot Vík. Pausade i Litlihvammur. Den sannolikt brantaste rastplats jag varit på. Fick lägga en sten bakom bakhjulet så inte bilen skulle sätta fart ner för branten och 70 meter ner. Sedan fortsatte resan till Vìk där vi gjorde ett kort stopp för att fota den fantastiska kyrkan. Efter denna snabba fotosession åkte vi vidare längs ringvägen och stannade vid Black sand beach strax utanför Vík. Efter det insåg vi att vi hade ännu mer bråttom till hotellet så vi brassade på ganska duktigt och fick köra förbi flera önskade stopp. Vi gjorde dock ett obligatoriskt stopp vid Jökulsarlón. Islands största issjö. Den ligger precis söder om glaciären Vatnajökull. Riktigt maffigt. Isflaken drev ut mot Atlanten. Bröts sönder på vägen ut. Mitt bland flaken simmade en säl fram i sakta mak. Här skulle jag lätt kunnat tillbringa resten av dagen, men så blev det icke. 

Ganska snart var vi på väg igen. Ringvägen tog oss denna gång till den lilla staden Höfn, som vi passerade i raskt tempo. Vid Berufjarðará hänvisades vi till väg 939, en riktig fjällväg. Grusigt och med 17% lutning stundvis. Snäva svängar och många döda vinklar, men en otrolig utsikt, frånde svindlande höjderna. Vägräcken är inte Islands starka sida, kan jag lätt konstatera. Till höger en bergskant, till vänster ett stup på uppskattningsvis 100 meter. Inte marginal för ens det minsta lilla fel. Efter säkert några mil på fjällvägen kom vi tillbala till väg 1 och fortsatte vår resa mot Egilsstadir. Drygt en timme från Egilsstadir, med fortsatt resa på väg 1 kom vi till vårt hotell i Skjöldólsstaðir.
Här pausade vi i två dagar. Skönt att kunna ta en dusch och äta riktigt lagad mat. Det här med snabbnudlar och pulvermat i påse är faktiskt inte min grej.