spauuken

Month: december, 2015

Så många minnen…

image

När jag skriver det här sitter jag med så många minnen i huvudet. De ploppar upp som svampar ur marken. Det har gått exakt 11 år sedan du lämnade denna värld. I 11 år har du levt i en annan värld. Tittat ner på mig. Suckat åt mina misstag och hurrat åt mina framsteg. 11 år sedan den ödesdigra dag naturkatastrofen tog dig med sig. Jag tänker på dig. På vår tid tillsammans. Minnen kommer tillbaka. Minnen från när vi byggde kojor i skogen och raserade grannbarnens koja. Ja, vi fick nog lite dålig karma. Om det inte vore för dig så vet jag inte om jag skulle sitta här i min säng i en stuga i Idre och skriva detta. Det var du och din familj som ens fick min familj att fundera på Idre. Jag minns precis vilka stugor vi bodde i. Vi i stuga 35 och du i stugan mitt emot tvättstugan. Vi brukade åka ut i backen tillsammans och fika i cafet på ostsidan. Föresten, vet du att de stängt det och byggt en ny backe? Cafet är ersatt av en toppstuga. I övrigt är Idre sig likt.

Nu ska jag fortsätta tänka på alla fina minnen vi har tillsammans. Du är saknad.

© 2015 Spauuken

Tema: Ledighet

© 2015 SpaksMedia

Veckans tema var ”ledighet”. Eftersom jag drar iväg till fjällen på riktig ledighet fick jag knåpa ihop bilden redan nu i början av veckan! Det blev en traditionsenlig julbild. För vem är inte ledig på julafton, där klapparna ligger och myser under granen?

Tema: Ledighet

Sofias bild på temat ”julafton” dyker upp här senare!

10 år och 1 300 jobb senare…

Det började år 2006. Det var en lite halvkylig sommardag i maj. Närmare besämt 18 maj. Klockan var 15.30 och jag stod utanför brandstationen på Hästskovägen i Jakobsberg. Det var den där eftermiddagen som min värld vändes upp och ner och jag, blott 14 år, kastades in i nyhetsvärlden. Fotograf. Nyhetsfotograf var det jag skulle bli. Det var just där och då. 15.30 utanför Jakobsbergs brandstation. Larmet gick. Kraftig brand i skola.

skolbrand på ryttarvagen (4)

Skolbranden i Järfälla, var mitt första uppdrag.

Ut åkte de stora röda brandbilarna. Blåljusen sattes igång och strax därefter sirenerna. Min cykel var röd. Jag trampade efter. Ingen aning om var jag skulle åka. Inte hade jag blåljus och siren heller för den delen. Men framåt gick det. Och efter lite trixande hittade jag in på Ryttarvägen i Jakobsberg. Längst in på gatan, vid en vändplan, stod två brandbilar. Slangarna var utdragna och det sprang brandmän fram och tillbaka. Från en skolbyggnaden bolmade det ut kolsvart rök. Jag hade aldrig sett så svart rök tidigare. Jag och min lilla pocketkamera tog några bilder. Det var från den här händelsen, min första nyhetshändelse, som jag också fick mina första bilder publicerade. Det triggade igång något inom mig. Jag bestämde mig snabbt för att nyhetsbranschen var något jag ville testa.

Jag hade ingen aning om vad nyhetsbranschen handlade om. Hade jag vetat det hade jag vänt på klacken och sprungit från platsen. Den där dagen i maj 2006 förändrade mitt liv. När jag väl kommit in i branschen var det svårt att sluta. Det behövdes ju fotografer och media skrek efter bilder. Det var svårt att motivera varför just nyhetsbranschen och framför allt blåljusjournalistiken lockade så. Det var ju mest misär. Olyckor och misär. Andras olyckor och misär. Hemskt. Varför? Det är något jag själv frågar mig. Och jag kan inte riktigt motivera det. Många undrade, mamma, pappa, min syster. Släkt och vänner. Vänners vänner. Jag hade svårt att motivera det. Ofta argumenterade jag med att ”någon måste ju göra det, och folk vill ju se bilderna”.

Dåligt. Ibland funderade jag på det etiska i mitt arbete. Från början var det en hobby, men med tiden blev det mitt arbete. Vid sidan av skolan. När det blev mitt arbete, blev det också lättare att hantera och möta frågor från nära och kära, vänner, vänners vänner och så vidare. När jag benämnde det som mitt arbete slutade folk att fråga.

När jag arbetade, fick jag lägga mina känslor åt sidan. Men för din information, jag är bara en människa. Jag har också känslor. Många gånger har jag arbetat på platser där känslorna är nära på att svälla över. Ta över. Svåra situationer. Oerhörd sorg, tragedi. Men jag har även arbetat på många positiva jobb. Glädje, skratt och livsnjutning. Från renodlad blåljusfotograf gled jag efter några år in mot hela nyhetsspektrat. Sport, event och andra arrangemang.

Jag nämnde att jag arbetat på tunga jobb. Den där dagen i maj 2006, visste jag, blott 14 år, inte alls vad branschen innebar. Att jag fyra år senare skulle få se mitt första dödsoffer vid en trafikolycka, var inget jag hade i åtanke. Hade jag vetat om att jag skulle se avlidna människor. Svårt skadade människor. Människor i oerhörd smärta, sorg. Familjer som splittrats. Liv som förstörts. Då hade jag aldrig gett mig in i branschen. Jag har alltid haft ett bra nätverk inom branschen och jag och mina kollegor brukade prata om det vi upplevt som svårt. Många gånger funderade jag på att slänga ifrån mig kameran och sluta. Men gnistan tändes på nytt. Den tändes på nytt varje gång en tidning ringde och ville köpa mina bilder. Jag var ung. Pengar var något stort. Att tjäna mina egna pengar.

Natten den 17 juli, 2010, inträffade något som etsat sig fast i mitt huvud. Jag var ute och arbetade med mina kollegor. Vi fick ett larm. En befarad drunkning. Vi var i närheten och styrde mot platsen. Jag måste nämna att jag under mina år i branschen, blev mer och mer förberedd på att jag kunde vara först på plats. Jag har varit först på plats flertalet gånger. Så även den här gången. Det är det som etsat sig fast. Jag har alltid haft inställningen att jag är medmänniska framför allt, vilket gjort att jag alltid varit beredd på att lägga ifrån mig kameran och göra allt jag kan för att göra en första insats. Livräddning, säkra olycksplatser eller bara vara medmänniska.

Den där natten. Den 17 juli 2010. Vi insåg snabbt att vi skulle vara först på plats. Vi var mycket närmare platsen än räddningstjänsten. Vi svängde in på adressen. Vi hade mött brandkåren. Vi såg att de körde en väg, som gjorde att vi skulle komma först fram. Jag slängde kamerorna i baksätet. Adrenalinet pumpade. Vad skulle möta mig och mina kollegor? En drunkning? Saknades personen? Hade personen kommit upp? Jag var helt förberedd på att hoppa i det iskalla vattnet. Längre än så tänkte jag inte. Nu i efterhand tänker jag. Vad skulle jag göra när jag väl var i vattnet? Dyka? Det var bäcksvart. Jag skulle antagligen inte ens ha sett min egen hand framför mig. Skulle jag ha dykt? Försökt leta efter en annan människa?

När vi stannade bilen, såg vi räddningstjänstens stora bil torna upp sig bakom oss. Tätt följd av räddningstjänstens vattendykare. Jag insåg snabbt, och till min lättnad, att det det inte skulle tjäna något till att jag hoppade i vattnet. Räddningstjänsten var framme och de professionella kunde göra sitt arbete. Den här natten såg jag återigen en avliden människa. Det var en människa i min egen ålder. Till och med yngre. Det var oerhört svårt att hantera. Den här kvällen, den 17 juli, funderade jag på riktigt att slänga kameran i en box och glömma bort att jag ens hade en kamera.

Det gjorde jag inte.

Den där dagen i maj 2006 förändrades mitt liv. Tio år har gått och jag har varit på över 1 300 jobb. Idag. 24 december 2015, julafton, har jag bestämt mig. Jag slutar. Det har gått nästan 10 år sedan den där dagen i maj 2006. Den där dagen då mitt liv förändrades. Det är mycket som vägt in i mitt beslut. Inte minst att jag nu fått nog. Stressen, de jobbiga scenerna jag möts av. Sorg, misär, glädje, chock. Alla känslor. Ibland på en gång. Ibland var för sig. Det är inget jag vill fortsätta hålla på med. Jag har pratat med vänner omkring mig. Jag har diskuterat och vägt fram och tillbaka. Nu står de stora kamerorna och samlar damm i en bokhylla. Jag har tappat intresset.

Tidigare i veckan gick jag en promenad. Polisbilar och brandbilar svischade förbi mig med blåljus och siren. Jag tittade åt ett annat håll. Det knöt sig i magen. Jag fick en olustig känsla. Jag ville inte se, jag ville inte höra. Jag ville inte veta var de var på väg eller till vad. Det var en trafikolycka. Det kunde jag läsa senare på nyhetssajterna. En stor bild mötte mig. Den olustiga magkänslan kom tillbaka.

Jag har slutat. Branschen saknar mig sannolikt inte och jag saknar inte branschen. Det är ömsesidigt.

Idag är jag 24 år. När jag började med blåljusjournalistik var jag 14. Alldeles för ung. Jag var ett barn. Det jag har sett, det kommer jag aldrig glömma. Jag har sett saker jag önskar ingen annan någonsin får se. Jag har upplevt saker jag önskar ingen annan någonsin får uppleva. 

 

 

© 2015 Spauuken

Tema: Gammalt

© 2015 SpaksMedia

Denna vecka var mitt tema ”gammalt”. Jag har som vanligt haft fullt upp och det blev lite ihopstressat på slutet. Förstår inte riktigt hur jag alltid lyckas göra allt i sista sekund. Gammalt är det, fyra gamla kameror som står på min hylla. Tycker de väger upp bra mot temat i alla fall! Nästa vecka går vi in på slutliga temat, och det ska bli spännande och utmanande då jag befinner mig i fjällen!

Tema: Gammalt

Sofia fick temat ”porträtt” denna vecka och jag såg att hon till och med vågat sig på att använda blixt! Här finner ni hennes bidrag!

 

© 2015 Spauuken

Tema: Stress

© 2015 SpaksMedia

Veckans tema var stress. Jag lovade Sofia att jag skulle vara mer kreativ den här gången och nja, jag kan tycka att jag själv misslyckades lite med den kreativa biten, men det får gå ändå!

Tema: Stress

© 2015 Spauuken

Faller platt efter stormen

image

Det är konstigt hur man kan stå pall när det stormar som mest, men när stormen lagt sig faller man platt. Oklart hur exakt det går till, men på något konstigt sätt händer det. Och så ligger man där platt. Att tappa bort sig själv är obehagligt. Livet består av utmaningar och val. Vissa svårare än andra. Det gäller att prioritera, men innan man kan göra det så måste man hitta tillbaka till sig själv.

© Spauuken

Tema: Barnsligt

tema_barnsligt_© 2015 SpaksMedia

I måndags tilldelades jag temat ”barnsligt”. Återigen måste jag erkänna att jag tyvärr haft för lite tid att jobba med temat. Så det blev ett besök hos världens bästa systerdotter! Och hon är ju lite barnslig.

Tema: Barnsligt

© 2015 Spauuken

Adventsstämning

image

Lagom till första advent lyckades jag få upp min nyinköpta adventsstjärna! Nu lyser den och en del annat, upp tillvaron i min lilla lya!

Rektor Lina bloggar

En plats där jag samlar den inspiration och de idéer som jag får ta del genom den underbara platsen kallad "nätet".

Syvbloggen.nu

Från en studie- och yrkesvägledares perspektiv.