Det började år 2006. Det var en lite halvkylig sommardag i maj. Närmare besämt 18 maj. Klockan var 15.30 och jag stod utanför brandstationen på Hästskovägen i Jakobsberg. Det var den där eftermiddagen som min värld vändes upp och ner och jag, blott 14 år, kastades in i nyhetsvärlden. Fotograf. Nyhetsfotograf var det jag skulle bli. Det var just där och då. 15.30 utanför Jakobsbergs brandstation. Larmet gick. Kraftig brand i skola.
Skolbranden i Järfälla, var mitt första uppdrag.
Ut åkte de stora röda brandbilarna. Blåljusen sattes igång och strax därefter sirenerna. Min cykel var röd. Jag trampade efter. Ingen aning om var jag skulle åka. Inte hade jag blåljus och siren heller för den delen. Men framåt gick det. Och efter lite trixande hittade jag in på Ryttarvägen i Jakobsberg. Längst in på gatan, vid en vändplan, stod två brandbilar. Slangarna var utdragna och det sprang brandmän fram och tillbaka. Från en skolbyggnaden bolmade det ut kolsvart rök. Jag hade aldrig sett så svart rök tidigare. Jag och min lilla pocketkamera tog några bilder. Det var från den här händelsen, min första nyhetshändelse, som jag också fick mina första bilder publicerade. Det triggade igång något inom mig. Jag bestämde mig snabbt för att nyhetsbranschen var något jag ville testa.
Jag hade ingen aning om vad nyhetsbranschen handlade om. Hade jag vetat det hade jag vänt på klacken och sprungit från platsen. Den där dagen i maj 2006 förändrade mitt liv. När jag väl kommit in i branschen var det svårt att sluta. Det behövdes ju fotografer och media skrek efter bilder. Det var svårt att motivera varför just nyhetsbranschen och framför allt blåljusjournalistiken lockade så. Det var ju mest misär. Olyckor och misär. Andras olyckor och misär. Hemskt. Varför? Det är något jag själv frågar mig. Och jag kan inte riktigt motivera det. Många undrade, mamma, pappa, min syster. Släkt och vänner. Vänners vänner. Jag hade svårt att motivera det. Ofta argumenterade jag med att ”någon måste ju göra det, och folk vill ju se bilderna”.
Dåligt. Ibland funderade jag på det etiska i mitt arbete. Från början var det en hobby, men med tiden blev det mitt arbete. Vid sidan av skolan. När det blev mitt arbete, blev det också lättare att hantera och möta frågor från nära och kära, vänner, vänners vänner och så vidare. När jag benämnde det som mitt arbete slutade folk att fråga.
När jag arbetade, fick jag lägga mina känslor åt sidan. Men för din information, jag är bara en människa. Jag har också känslor. Många gånger har jag arbetat på platser där känslorna är nära på att svälla över. Ta över. Svåra situationer. Oerhörd sorg, tragedi. Men jag har även arbetat på många positiva jobb. Glädje, skratt och livsnjutning. Från renodlad blåljusfotograf gled jag efter några år in mot hela nyhetsspektrat. Sport, event och andra arrangemang.
Jag nämnde att jag arbetat på tunga jobb. Den där dagen i maj 2006, visste jag, blott 14 år, inte alls vad branschen innebar. Att jag fyra år senare skulle få se mitt första dödsoffer vid en trafikolycka, var inget jag hade i åtanke. Hade jag vetat om att jag skulle se avlidna människor. Svårt skadade människor. Människor i oerhörd smärta, sorg. Familjer som splittrats. Liv som förstörts. Då hade jag aldrig gett mig in i branschen. Jag har alltid haft ett bra nätverk inom branschen och jag och mina kollegor brukade prata om det vi upplevt som svårt. Många gånger funderade jag på att slänga ifrån mig kameran och sluta. Men gnistan tändes på nytt. Den tändes på nytt varje gång en tidning ringde och ville köpa mina bilder. Jag var ung. Pengar var något stort. Att tjäna mina egna pengar.
Natten den 17 juli, 2010, inträffade något som etsat sig fast i mitt huvud. Jag var ute och arbetade med mina kollegor. Vi fick ett larm. En befarad drunkning. Vi var i närheten och styrde mot platsen. Jag måste nämna att jag under mina år i branschen, blev mer och mer förberedd på att jag kunde vara först på plats. Jag har varit först på plats flertalet gånger. Så även den här gången. Det är det som etsat sig fast. Jag har alltid haft inställningen att jag är medmänniska framför allt, vilket gjort att jag alltid varit beredd på att lägga ifrån mig kameran och göra allt jag kan för att göra en första insats. Livräddning, säkra olycksplatser eller bara vara medmänniska.
Den där natten. Den 17 juli 2010. Vi insåg snabbt att vi skulle vara först på plats. Vi var mycket närmare platsen än räddningstjänsten. Vi svängde in på adressen. Vi hade mött brandkåren. Vi såg att de körde en väg, som gjorde att vi skulle komma först fram. Jag slängde kamerorna i baksätet. Adrenalinet pumpade. Vad skulle möta mig och mina kollegor? En drunkning? Saknades personen? Hade personen kommit upp? Jag var helt förberedd på att hoppa i det iskalla vattnet. Längre än så tänkte jag inte. Nu i efterhand tänker jag. Vad skulle jag göra när jag väl var i vattnet? Dyka? Det var bäcksvart. Jag skulle antagligen inte ens ha sett min egen hand framför mig. Skulle jag ha dykt? Försökt leta efter en annan människa?
När vi stannade bilen, såg vi räddningstjänstens stora bil torna upp sig bakom oss. Tätt följd av räddningstjänstens vattendykare. Jag insåg snabbt, och till min lättnad, att det det inte skulle tjäna något till att jag hoppade i vattnet. Räddningstjänsten var framme och de professionella kunde göra sitt arbete. Den här natten såg jag återigen en avliden människa. Det var en människa i min egen ålder. Till och med yngre. Det var oerhört svårt att hantera. Den här kvällen, den 17 juli, funderade jag på riktigt att slänga kameran i en box och glömma bort att jag ens hade en kamera.
Det gjorde jag inte.
Den där dagen i maj 2006 förändrades mitt liv. Tio år har gått och jag har varit på över 1 300 jobb. Idag. 24 december 2015, julafton, har jag bestämt mig. Jag slutar. Det har gått nästan 10 år sedan den där dagen i maj 2006. Den där dagen då mitt liv förändrades. Det är mycket som vägt in i mitt beslut. Inte minst att jag nu fått nog. Stressen, de jobbiga scenerna jag möts av. Sorg, misär, glädje, chock. Alla känslor. Ibland på en gång. Ibland var för sig. Det är inget jag vill fortsätta hålla på med. Jag har pratat med vänner omkring mig. Jag har diskuterat och vägt fram och tillbaka. Nu står de stora kamerorna och samlar damm i en bokhylla. Jag har tappat intresset.
Tidigare i veckan gick jag en promenad. Polisbilar och brandbilar svischade förbi mig med blåljus och siren. Jag tittade åt ett annat håll. Det knöt sig i magen. Jag fick en olustig känsla. Jag ville inte se, jag ville inte höra. Jag ville inte veta var de var på väg eller till vad. Det var en trafikolycka. Det kunde jag läsa senare på nyhetssajterna. En stor bild mötte mig. Den olustiga magkänslan kom tillbaka.
Jag har slutat. Branschen saknar mig sannolikt inte och jag saknar inte branschen. Det är ömsesidigt.
Idag är jag 24 år. När jag började med blåljusjournalistik var jag 14. Alldeles för ung. Jag var ett barn. Det jag har sett, det kommer jag aldrig glömma. Jag har sett saker jag önskar ingen annan någonsin får se. Jag har upplevt saker jag önskar ingen annan någonsin får uppleva.
© 2015 Spauuken
spauuken 