Efter nio år…

Efter nio år på det statliga postverket har jag nått en brytpunkt i mitt liv där jag väljer att sluta. Julen 2015 arbetade jag mitt sista arbetspass. Tisdagen 22 december 2015 beslutade jag att det skulle vara min sista arbetsdag. Beslutet var än så länge inofficiellt. Men den där tisdagen, 22 december 2015, blev mitt sista arbetspass på PostNord. Det har varit en tid av glädje, frustration, irritation, lycka, uppgivenhet och rädsla. Alla känslor, ibland på samma gång. Fredagen 26 februari 2016 valde jag att göra mitt beslut officiellt, när mina kollegor ställde den årligen återkommande frågan ”Ska du jobba på Posten i sommar?”. De hade fått mail och brev från PostNord och nu började man höra sig för vilka som skulle jobba. Mitt brev måste ha kommit bort i posthanteringen. Tack PostNord, efter nio år i trogen tjänst har jag lärt mig mycket och jag har varit med om mycket. En hel del tar jag med mig i bagaget, en del lämnar jag innanför postterminalens väggar.

Jag har varit med om flera omorganisationer, både lokalt och nationellt. Jag var med då Posten officiellt bytte namn till PostNord. Jag har varit med om när den traditionella gula postbilen blev blå. Jag har varit med om krockar, dikeskörningar, punkteringar, motorhaverier, glädje, fester, underbara dagar, fördjävliga dagar, trevliga kunder, otrevliga kunder, stökiga dagar, strukturerade dagar, sommar, vinter, vår, höst, sol, snöstorm, ösregn och mycket mer.

Efter nio år…säger jag tack för mig och går vidare i livet.

© 2016 Spauuken

Svårt att vänja sig bort från det som en gång var rutin

En polisbil svischar förbi i februarinatten. Vi är på väg mot samma mål. Saker har hänt som gjort att jag trillat tillbaka i gamla rutiner. I gamla mönster. Det är svårt att vänja sig bort från det som en gång var min vardag. Och jag ogillar det. Jag gör verkligen det, men just nu är det bästa lösningen.

© 2016 Spauuken

Sakta ner för i helvete

Sakta ner för helvete. Det är mitt tydliga budskap till alla stressade människor i trafiken. Idag var jag på jobb i Lunda industriområde. Tre bilar hade krockat i en korsning och en kompis till mig, som kör bärgningsbil, håller på att dra upp en bil på flaket och lasta den andra på stickan, du vet den där utskjutande gaffeln bak på bärgningsbilen. Jag snackar lite med honom och vänder ryggen mot trafiken en sekund. Rycker till av en hög smäll och när en polis utbrister ”Men vad faaan!”. Då har två ouppmärksamma bilister krockat precis bakom mig. Och min kompis som just rensat korsningen från tre rejält krockskadade bilar. Nu står det två till mitt i korsningen.

Stressade bilister tutar. En polis försöker trixa sig fram för att stänga av ett körfält och skydda de drabbade i den nya olyckan. En annan bilist håller på att köra rakt in i polisbilen. En annan trafikant hänger sig på tutan, vilket får en tredje att göra detsamma. Alltså, uppriktigt. Vad fan är fel på folk?

Under tiden som polisen utreder den nya olyckan håller det på att inträffa minst fem nya olyckor med tvärbromsar och ilsket tutande som följd. När min kompis äntligen får dra upp den sista bilen på stickan så skyddar jag honom genom att stå bakom bilen som ska upp på bärgningsbilen och hålla koll på trafiken och signalera åt trafikanter att sakta ner. Det slutar nästan med att en övningskörare håller på att meja ner mig och strax därpå en yrkeschaufför. Yrkeschauffören som körde för ett större budföretag var blott 2cm från att nocka mig med backspegeln. Stod ändå väldigt synligt med bra varselkläder på. Men det finns ingen hejd på hur stressade folk är i trafiken. Bilarna verkligen slickade bärgningsbilens sidor. Idioter.

Mitt tydliga budskap från dagens arbetspass. Sakta ner för i helvete. Räddnings- och bärgningspersonal vill också komma hem till sin familj efter en tuff arbetsdag. Och jag lovar, du vill inte vara den som kör ihjäl den person som bara försöker göra det så bra som möjligt för dig i trafiken.

© 2016 Spauuken

River av första föreläsningen. Nervöst. Positivt nervöst.

Idag rev jag av första föreläsningen inom området IKT – Informations- och kommunikationsteknik. Mycket spännande och härlig publik. Laddade upp med att läsa Lgr11 och dricka kaffe. Jag gjorde sista ändringen i min presentation minuterna innan jag klev in i sal 2511 på institutionen för pedagogik och didaktik vid Stockholms universitet. Klev in i salen med en känsla av nervositet. En positiv nervositet.

Det kändes bra. Jag var glad och positiv, som jag alltid försöker att vara. Nästan hela salen var full. Annat än man kan säga om min egen klass. Vi är i och för sig bara 18 stycken i klassen. Den här campus-klassen måste nog varit uppåt 35-40 personer i alla fall. Det var inte direkt så jag räknade dem. Inledde med att läsa ett blogginlägg från min andra praktik. Det handlade om just nervositet inför att ha en presentation i stor grupp. Jag är fortfarande inte helt bekväm med det och så ställer jag mig och river av en föreläsning om ett helt nytt och främmande ämne? Well, how about that!?

Lämnade prestationsångesten utanför rummet. Hallå, ingen i klassrummet hade någon aning om hur jag tänkt lägga upp föreläsningen. Det kunde ju ha gått precis hur som helst och de skulle inte haft en aning om att något gick snett. Hehe. Den vetskapen lugnade mig lite. Det gick inte så snett för den delen. Men i början var det nervöst, så nervöst att jag råkade skrolla bort hela blogginlägget, som jag läste upp. Men det var ju inget som åhörarna såg och förhoppningsvis märkte de inget heller!

Avslutade föreläsningen lika traditionellt som vanligt med frågestund. Det var ett par frågor. Det kan betyda två saker:

1. Att alla i klassrummet redan hade stenkoll på IKT och att jag just stått och sparkat in en öppen dörr.
2. Att allt jag sa var så oerhört tydligt och strukturerat, så att det inte fanns utrymme för några oklarheter.

Jag tror mest på det sista. Det här var ett stort personligt steg i min relativt nyligen påbörjade karriär som studie- och yrkesvägledare. För att inte tala om att det var ett stort steg för studie- och yrkesvägledarutbildningen vid Stockholms universitet. Avsaknaden av, hur IKT kan användas i kommande yrkesroll, i utbildningen är stor. Något jag planerar att ändra på!

Mitt mål är att implementera IKT i min roll som vägledare

Nu när jag dragit igång mitt IKT-projekt har jag insett att ett av mina egna personliga mål är att implementera informations- och kommunikationsteknik i mitt egna arbete som studie- och yrkesvägledare.

I grundskolans läroplan (Lgr11) står det följande: ”Skolan ska ansvara för att varje elev efter genomgången grundskola kan använda modern teknik som ett verktyg för kunskapssökande, kommunikation, skapande och lärande, och kan göra väl underbyggda val av fortsatt utbildning och yrkesinriktning.”

Som studie- och yrkesvägledare i grundskolan är jag en del av skolan och anser mig omfattas av ovanstående. Ett första steg för måluppfyllelse är att jag själv börjar arbeta med IKT i mitt arbete.

Det här ska bli spännande! Jag får se hur mycket jag hinner arbeta med IKT. Än så länge sker det bara på min fritid, men jag hoppas att jag i framtiden kan få in det mer i mitt uppdrag som studie- och yrkesvägledare!

 

Förbereder för min första egna föreläsning

Just nu sitter jag och förbereder för min första egna föreläsning. Imorgon river jag av en första föreläsning om informations- och kommunikationsteknik (IKT). Mina första åhörare blir studie- och yrkesvägledarstudenter i termin 2 på Stockholms universitet. Först en presentation av mitt egna IKT-projekt, Syvbloggen. Sedan går jag vidare med en presentation om vad IKT är och lite hur det används av några studie- och yrkesvägledare idag samt hur jag ser på framtiden för IKT och SYV. Arbetar just nu med slutfinnishen av min powerpoint-presentation. Känner att ribban är satt ganska högt, i och med att hela föreläsningen handlar om just informations- och kommunikationsteknik. Det är först nu mina kunskaper verkligen sätts på prov. Har jag tillgodosett mig alla kunskaper jag fått genom alla kurser med didaktik och kommunikation under min egen syv-utbildning?

De första minuterna av total osäkerhet. Obehag. Svårbeskrivligt.

Sitter på mitt kontor på en av mina skolor när telefonen plingar till. Expressen har skickat en nyhetsflash ”Skolattack i Stockholm”. Jag stelnar till när jag tittar på mobilen, får kalla kårar. Jag känner ett stort obehag och ett mindre, men ändå ganska duktigt adrenalinpåslag. Jag vänder mig om och tittar försiktigt ut från kontoret och blickar ner längs korridoren. Det är lugnt. Ett par elever sitter och pratar med varandra. Jag hör inget annat. Jag reser mig upp från stolen och går ut från mitt rum. Vandrar längs korridoren, hälsar på de två eleverna som sitter lite längre bort och fortsätter ner i korridoren.

Tittar på mobilen. Det har kommit en ny flash ”Macheteman till attack mot elever på skola i Sollentuna”. En känsla av obehag sveper över mig. Samtidigt en känsla av lättnad. Och sorg. Det är obehagligt, tråkigt och oerhört hemskt. Med tiden kommer mer information och via polisen framkommer det att det varit någon form av bråk på skolan som resulterat i en knivskärning. Återigen har media missbrukat slagkraftiga ord och fraser, som ”skolattack” och ”macheteman till attack”. Sådant som syftar till att skrämma upp allmänheten. Tro mig, jag är väl medveten om det. Jag har arbetat inom nyhetsbranschen på tok för länge.

Men jag kan lova dig att de där minuterna från det att jag oroligt kikade ut från mitt kontor och gick genom den tomma korridoren tills dess att media kammat sig och kommit fram med mer konkret information. Det var de absolut längsta minuterna i mitt liv, hitintills. Innerst inne kände jag på mig att det inte var på min skola. Men mentalt är jag förberedd på att något liknande kan hända på min skola. Någon gång under min yrkesverksamma tid. Jag hoppas innerligt att det aldrig kommer att hända. Inte på min skola. Inte på någon annan skola.

© 2016 Spauuken

Från blogg till föreläsning

Det startade med en blogg. Mitt lilla IKT-projekt. Projektet har fått helt andra proportioner när min studierektor nu bjudit in mig till att ha en kort föreläsning om informations- och kommunikationsteknik för studenter på Studie- och yrkesvägledarprogrammet. Spännande! Riktigt spännande! På onsdag river jag av min allra första föreläsning. Det har gått fort. Hade aldrig kunnat drömma om att jag skulle hålla mina egna föreläsningar om ett så otroligt spännande ämne! Ett ämne jag kommer lobba för enormt mycket, särskilt inom ramen för studie- och yrkesvägledning! IKT är verkligen något som saknas i dagens studie- och yrkesvägledarutbildning! I framtiden ser jag IKT som en egen del i kommunikationskursen. Det behöver uppmärksammas mer.

Men fatta vilken grej. Jag ska utbilda blivande studie- och yrkesvägledare i hur de kan använda informations- och kommunikationsteknik i sitt kommande arbete och hur de kan hitta och granska IKT på sin kommande praktikplats! Det här är stort. Det är en enorm personlig utveckling, för att inte tala om att mitt lilla, lilla ideella IKT-projekt fått helt andra proportioner än vad jag först kunde tänka mig!

Nu tänkte jag ninja på med min hemtenta i karriärvägledningsteorier. Kan knappt vänta tills jag får börja utforma min föreläsning dock…men först lite karriärvägledning!

© 2016 Spauuken

Malmö högskola, det här känns bekant.

Fick idag ett brev från Malmö högskola. Det var ett välkomstbrev. Ett digitalt sådant, eftersom kursen jag är antagen till handlar om informations- och kommunikationsteknik (IKT). Det här känns bekant på något sätt. Sommaren 2013 fick jag ett likadant välkomstbrev. Där Malmö högskola hälsade mig välkommen ill högre studier. Den gången handlade det om att jag blivit antagen till studie- och yrkesvägledarutbildningen. Den här gången handlar brevet om att jag är välkommen till en utbildning om informations- och kommunikationsteknik inom ramen för studie- och yrkesvägledning. Kursen heter kort och gott: Studie- och yrkesvägledning i en ny tid.

Utbildningen kommer att pågå från mars–maj. Parallellt med min C-uppsats. Det här kan bli ganska tufft att hinna med, tidsmässigt. Men kommer bli grymt kul. Spännande och högst aktuellt med IKT. Något jag kommer att arbeta hårt med för att implementera i mitt studie- och yrkesvägledande arbete.

Vårkänslorna tog över

Vaknade till strålande solsken idag! Kollade på termometern som visade +11,5 grader i solen! +11,5 grader! Vårjackan åkte fram direkt! Bästa känslan denna helg var att få kränga på sig vårjackan, ta steget ut från porten och låta solens strålar värma! Livet kändes genast lite ljusare!

© 2016 Spauuken