spauuken

Month: april, 2017

Ryggskottet från helvetet

Ungefär nu var planen att jag skulle sitta på ett kafé i Kraków och dricka dagens andra kaffe, dagens första kaffe var planerad att intagas på Arlanda, strax innan ombordstigning på planet. Riktigt enligt planen blev det ju inte, eftersom ryggskottet från helvetet beslutade sig för att bjuda in sig. Så igår kväll smällde det alltså till i ryggen och jag blev liggande på mage på hallgolvet. Strålande. Mobiltelefonen låg 150cm ovanför mitt huvud och på ett bord en meter bort. Och där jag låg raklång på mage fanns det inte en chans att ens nå den. Turligt nog fanns flickvännen runt hörnet, så efter lite kvidande kom hon till undsättning. Efter någon konstig manöver och ryggmassage med Voltaren så lyckades jag tillslut ta mig till sängen med hjälp av Therese. Ont i ryggen har jag ju haft förut, men det här är fan det värsta jag hitintills varit med om.

När jag således vaknade på långfredagens morgon gjorde sig ryggskottet bekant igen. Det blev att ställa in dagens flygresa till Kraków. Istället blev det sängliggande ställning. Aldrig har det tagit längre tid att gå, eller rättare sagt, hasa sig de fem metrarna till toaletten. På riktigt typ 20 minuter från sängen till toaletten och tillbaka. Jag bor på 32 kvadrat.

Nu sitter jag med fetaste påskägget till bredden fyllt med godis, en skål med lakritskola, en skål med vindruvor, en flaska med kolsyrat vatten, en kanna med nybryggt kaffe, en iPad bredvid mig och en dator i knäet. Jag har det ganska bra, men kan inte undvika att tänka på att jag vid den här tidpunkten skulle suttit på ett kafé i Kraków och intagit dagens andra kaffe. Så, kära ryggskott. Du är inte omtyckt. Inte av mig, inte av min reskamrat och inte av min flickvän, så varför envisas du med att bjuda in dig själv?

Kärlek vinner alltid. Stockholm står enat.

Igår åkte jag in till Drottninggatan​. Första gången sedan i fredags. Kärleken var total. Det var tydligt. Kärleken vinner alltid. Längs Drottninggatan låg det blommor och tända ljus var utplacerade. Fyra polisbilar var helt täckta av blommor. Flera betonglejon, så många att jag tappade räkningen, var smyckade med blommor. På de stora playwoodskivorna som slagits upp vid bland annat Åhléns, skrev folk meddelanden och klistrade upp post-it med små budskap. Många hade lockats ut på gatorna. Men någonstans fanns en vaksamhet. Inte rädsla, men vaksamhet. Det märktes att det är en höjd beredskap från polismyndigheten. Poliset med förstärkningsvapnet MP5 patrullerar strategiska platser. Men trots fredagens fruktansvärda dåd så infann sig lugnet och stillsamgeten i huvudstaden. Aldrig har jag gått på Drottninggatan och upplevt en sådan tystnad. En sådan fridfullhet. En sådan kärlek.

”Jag lever. Jag är på Söder”

Idag hände det som inte får hända. Idag hände det som nog de allra flesta ändå trodde skulle hända. Terror. Attentat. Döda. Skadade. Orden ekar i mitt huvud. Idag drabbades Stockholm av ett misstänkt terrorattentat. Igen. 2010 sprängde en person sig själv i korsningen​ Bryggargatan/Drottninggatan. Idag körde en kapad lastbil längs Drottninggatan och rakt in i Åhléns. På sin väg mejade den ned flera personer. När jag skriver detta är fyra personer bekräftade avlidna och femton personer är skadade, varav nio allvarligt. Två av de skadade är barn. Idag var dagen jag markerade mig som ”i säkerhet” på Facebook. Idag var dagen jag skickade ”Jag lever” i ett sms till min familj. Till min fliclvän. Till vänner. Idag var dagen jag sent ska glömma…aldrig glömma. 
När jag gick på Södermalm hade jag ingen aning om att polisen uppmanade alla på Södermalm att hålla sig inomhus. När jag gick på Södermalm hade jag svårt att ta in vad som hänt. Jag gick med hundratals. Tusentals andra människor över Skanstullsbron. All kollektivtrafik stod stilla. Kring mig åkte ambulanser och polisbilar med tjutande sirener. Det var surrealistiskt. Det gick runt poliser med förstärkningsvapen. 

När jag kom hem brast det. Jag kände gråten komma. Jag kunde inte hindra den. Inte dölja den. Så jag lät den komma. Och den kom. Och med den kom alla intryck från dagen. Det är först nu jag på riktigt börjar ta in vad som hänt. Jag lever och det är jag glad för. Mina anhöriga lever. Men fyra personer har mist sitt liv idag. Mina tankar går självklart till dessa personers anhöriga. 

Jag ligger i sängen och skriver det här inlägget. Nu när jag är klar lämnar jag sänglampan tänd. Det varma ljuset känns som en trygg punkt just nu. Imorgon är en ny dag. 

Rektor Lina bloggar

En plats där jag samlar den inspiration och de idéer som jag får ta del genom den underbara platsen kallad "nätet".

Syvbloggen.nu

Från en studie- och yrkesvägledares perspektiv.