”Jag lever. Jag är på Söder”

av spauuken

Idag hände det som inte får hända. Idag hände det som nog de allra flesta ändå trodde skulle hända. Terror. Attentat. Döda. Skadade. Orden ekar i mitt huvud. Idag drabbades Stockholm av ett misstänkt terrorattentat. Igen. 2010 sprängde en person sig själv i korsningen​ Bryggargatan/Drottninggatan. Idag körde en kapad lastbil längs Drottninggatan och rakt in i Åhléns. På sin väg mejade den ned flera personer. När jag skriver detta är fyra personer bekräftade avlidna och femton personer är skadade, varav nio allvarligt. Två av de skadade är barn. Idag var dagen jag markerade mig som ”i säkerhet” på Facebook. Idag var dagen jag skickade ”Jag lever” i ett sms till min familj. Till min fliclvän. Till vänner. Idag var dagen jag sent ska glömma…aldrig glömma. 
När jag gick på Södermalm hade jag ingen aning om att polisen uppmanade alla på Södermalm att hålla sig inomhus. När jag gick på Södermalm hade jag svårt att ta in vad som hänt. Jag gick med hundratals. Tusentals andra människor över Skanstullsbron. All kollektivtrafik stod stilla. Kring mig åkte ambulanser och polisbilar med tjutande sirener. Det var surrealistiskt. Det gick runt poliser med förstärkningsvapen. 

När jag kom hem brast det. Jag kände gråten komma. Jag kunde inte hindra den. Inte dölja den. Så jag lät den komma. Och den kom. Och med den kom alla intryck från dagen. Det är först nu jag på riktigt börjar ta in vad som hänt. Jag lever och det är jag glad för. Mina anhöriga lever. Men fyra personer har mist sitt liv idag. Mina tankar går självklart till dessa personers anhöriga. 

Jag ligger i sängen och skriver det här inlägget. Nu när jag är klar lämnar jag sänglampan tänd. Det varma ljuset känns som en trygg punkt just nu. Imorgon är en ny dag. 

Annonser