spauuken

Kategori: Okategoriserade

De första minuterna av total osäkerhet. Obehag. Svårbeskrivligt.

blåljus

Sitter på mitt kontor på en av mina skolor när telefonen plingar till. Expressen har skickat en nyhetsflash ”Skolattack i Stockholm”. Jag stelnar till när jag tittar på mobilen, får kalla kårar. Jag känner ett stort obehag och ett mindre, men ändå ganska duktigt adrenalinpåslag. Jag vänder mig om och tittar försiktigt ut från kontoret och blickar ner längs korridoren. Det är lugnt. Ett par elever sitter och pratar med varandra. Jag hör inget annat. Jag reser mig upp från stolen och går ut från mitt rum. Vandrar längs korridoren, hälsar på de två eleverna som sitter lite längre bort och fortsätter ner i korridoren.

Tittar på mobilen. Det har kommit en ny flash ”Macheteman till attack mot elever på skola i Sollentuna”. En känsla av obehag sveper över mig. Samtidigt en känsla av lättnad. Och sorg. Det är obehagligt, tråkigt och oerhört hemskt. Med tiden kommer mer information och via polisen framkommer det att det varit någon form av bråk på skolan som resulterat i en knivskärning. Återigen har media missbrukat slagkraftiga ord och fraser, som ”skolattack” och ”macheteman till attack”. Sådant som syftar till att skrämma upp allmänheten. Tro mig, jag är väl medveten om det. Jag har arbetat inom nyhetsbranschen på tok för länge.

Men jag kan lova dig att de där minuterna från det att jag oroligt kikade ut från mitt kontor och gick genom den tomma korridoren tills dess att media kammat sig och kommit fram med mer konkret information. Det var de absolut längsta minuterna i mitt liv, hitintills. Innerst inne kände jag på mig att det inte var på min skola. Men mentalt är jag förberedd på att något liknande kan hända på min skola. Någon gång under min yrkesverksamma tid. Jag hoppas innerligt att det aldrig kommer att hända. Inte på min skola. Inte på någon annan skola.

© 2016 Spauuken

Annonser

Skadad av tio år i yrket

© 2015 SpaksMedia

Jag arbetade natt, som tidigare inlägg visade. Efter en omtumlande vinter där mycket har hänt, både positiva och mindre positiva saker och där jag dessutom mitt i allt försökt vänja mig bort från nyhetsbranschen, har jag fallit tillbaka. Jag var ute hela natten och arbetade. På sätt och vis är det skönt att vara tillbaka och känna en trygghet. Gå tillbaka till gamla rutiner. Gamla, trygga rutiner känns skönt och det är ett steg till att återfå balansen i livet. Att vänja sig bort från nyhetsbranschen kommer att ta tid och jag försökte nog för hårt.

Således när jag skulle sova inatt, hann jag knappt somna innan jag vaknade av ett ryck. Lägenheten doftade brandrök. Och inte lite heller. Kastade av mig täcket och sniffade som aldrig förr. Jag kände tydligt igen lukten. Det gjorde mig lugn, men adrenalinet pumpade fortfarande. Det var solklart en bilbrand. Utan tvekan. Så skadad blir man efter tio år i yrket. Min stackars skadade nos kände igen den välbekanta doften av el och gummi i en salig blandning. Jag klev upp och slog på scannern. Displayen i den röda B96:an lyste upp lägenheten. Minuterna gick, men så kom det. Fem minuter efter att jag vaknat av röklukten ljöd de välbekanta signalerna när larmet drogs igång på Järfälla brandstation. Larmoperatören ropade ut: ”Godmorgon Järfälla, 6010 får åka bilbrand, parkeringen vid ishallen/simhallen. En ensam bil som brinner. Rapsen blir…”

Efter en snabb sväng till simhallen kunde jag åter krypa ner i min varma säng. Som sagt. Jag försökte vänja mig bort för fort. Jag försökte för hårt. Att falla tillbaka i gamla rutiner känns tryggt. Nyhetsbranchen är den senaste stabila punkten i mitt liv. Därför var det ett enkelt val att falla tillbaka. Falla tillbaka mot tryggheten. Även om jag fortfarande har som tydligt mål att vänja mig bort från det, senast till sommaren.

Faller tillbaka i gamla mönster

image

Faller tillbaka i gamla mönster. En tjockkorv och en snutkaffe på Shell Lindhagensplan. Ut på tur aldrig sur! Mest comfused. Livet är förvirrande ibland, då hjälper det faktiskt att gå tillbaka till gamla rutiner. Något som känns tryggt. Men jag jobbar fortfarande stenhårt på att lämna branschen. Tro mig. Det handlar mest om att återfå balansen i en omtumlande värld.

© 2016 Spauuken

10 år och 1 300 jobb senare…

Det började år 2006. Det var en lite halvkylig sommardag i maj. Närmare besämt 18 maj. Klockan var 15.30 och jag stod utanför brandstationen på Hästskovägen i Jakobsberg. Det var den där eftermiddagen som min värld vändes upp och ner och jag, blott 14 år, kastades in i nyhetsvärlden. Fotograf. Nyhetsfotograf var det jag skulle bli. Det var just där och då. 15.30 utanför Jakobsbergs brandstation. Larmet gick. Kraftig brand i skola.

skolbrand på ryttarvagen (4)

Skolbranden i Järfälla, var mitt första uppdrag.

Ut åkte de stora röda brandbilarna. Blåljusen sattes igång och strax därefter sirenerna. Min cykel var röd. Jag trampade efter. Ingen aning om var jag skulle åka. Inte hade jag blåljus och siren heller för den delen. Men framåt gick det. Och efter lite trixande hittade jag in på Ryttarvägen i Jakobsberg. Längst in på gatan, vid en vändplan, stod två brandbilar. Slangarna var utdragna och det sprang brandmän fram och tillbaka. Från en skolbyggnaden bolmade det ut kolsvart rök. Jag hade aldrig sett så svart rök tidigare. Jag och min lilla pocketkamera tog några bilder. Det var från den här händelsen, min första nyhetshändelse, som jag också fick mina första bilder publicerade. Det triggade igång något inom mig. Jag bestämde mig snabbt för att nyhetsbranschen var något jag ville testa.

Jag hade ingen aning om vad nyhetsbranschen handlade om. Hade jag vetat det hade jag vänt på klacken och sprungit från platsen. Den där dagen i maj 2006 förändrade mitt liv. När jag väl kommit in i branschen var det svårt att sluta. Det behövdes ju fotografer och media skrek efter bilder. Det var svårt att motivera varför just nyhetsbranschen och framför allt blåljusjournalistiken lockade så. Det var ju mest misär. Olyckor och misär. Andras olyckor och misär. Hemskt. Varför? Det är något jag själv frågar mig. Och jag kan inte riktigt motivera det. Många undrade, mamma, pappa, min syster. Släkt och vänner. Vänners vänner. Jag hade svårt att motivera det. Ofta argumenterade jag med att ”någon måste ju göra det, och folk vill ju se bilderna”.

Dåligt. Ibland funderade jag på det etiska i mitt arbete. Från början var det en hobby, men med tiden blev det mitt arbete. Vid sidan av skolan. När det blev mitt arbete, blev det också lättare att hantera och möta frågor från nära och kära, vänner, vänners vänner och så vidare. När jag benämnde det som mitt arbete slutade folk att fråga.

När jag arbetade, fick jag lägga mina känslor åt sidan. Men för din information, jag är bara en människa. Jag har också känslor. Många gånger har jag arbetat på platser där känslorna är nära på att svälla över. Ta över. Svåra situationer. Oerhörd sorg, tragedi. Men jag har även arbetat på många positiva jobb. Glädje, skratt och livsnjutning. Från renodlad blåljusfotograf gled jag efter några år in mot hela nyhetsspektrat. Sport, event och andra arrangemang.

Jag nämnde att jag arbetat på tunga jobb. Den där dagen i maj 2006, visste jag, blott 14 år, inte alls vad branschen innebar. Att jag fyra år senare skulle få se mitt första dödsoffer vid en trafikolycka, var inget jag hade i åtanke. Hade jag vetat om att jag skulle se avlidna människor. Svårt skadade människor. Människor i oerhörd smärta, sorg. Familjer som splittrats. Liv som förstörts. Då hade jag aldrig gett mig in i branschen. Jag har alltid haft ett bra nätverk inom branschen och jag och mina kollegor brukade prata om det vi upplevt som svårt. Många gånger funderade jag på att slänga ifrån mig kameran och sluta. Men gnistan tändes på nytt. Den tändes på nytt varje gång en tidning ringde och ville köpa mina bilder. Jag var ung. Pengar var något stort. Att tjäna mina egna pengar.

Natten den 17 juli, 2010, inträffade något som etsat sig fast i mitt huvud. Jag var ute och arbetade med mina kollegor. Vi fick ett larm. En befarad drunkning. Vi var i närheten och styrde mot platsen. Jag måste nämna att jag under mina år i branschen, blev mer och mer förberedd på att jag kunde vara först på plats. Jag har varit först på plats flertalet gånger. Så även den här gången. Det är det som etsat sig fast. Jag har alltid haft inställningen att jag är medmänniska framför allt, vilket gjort att jag alltid varit beredd på att lägga ifrån mig kameran och göra allt jag kan för att göra en första insats. Livräddning, säkra olycksplatser eller bara vara medmänniska.

Den där natten. Den 17 juli 2010. Vi insåg snabbt att vi skulle vara först på plats. Vi var mycket närmare platsen än räddningstjänsten. Vi svängde in på adressen. Vi hade mött brandkåren. Vi såg att de körde en väg, som gjorde att vi skulle komma först fram. Jag slängde kamerorna i baksätet. Adrenalinet pumpade. Vad skulle möta mig och mina kollegor? En drunkning? Saknades personen? Hade personen kommit upp? Jag var helt förberedd på att hoppa i det iskalla vattnet. Längre än så tänkte jag inte. Nu i efterhand tänker jag. Vad skulle jag göra när jag väl var i vattnet? Dyka? Det var bäcksvart. Jag skulle antagligen inte ens ha sett min egen hand framför mig. Skulle jag ha dykt? Försökt leta efter en annan människa?

När vi stannade bilen, såg vi räddningstjänstens stora bil torna upp sig bakom oss. Tätt följd av räddningstjänstens vattendykare. Jag insåg snabbt, och till min lättnad, att det det inte skulle tjäna något till att jag hoppade i vattnet. Räddningstjänsten var framme och de professionella kunde göra sitt arbete. Den här natten såg jag återigen en avliden människa. Det var en människa i min egen ålder. Till och med yngre. Det var oerhört svårt att hantera. Den här kvällen, den 17 juli, funderade jag på riktigt att slänga kameran i en box och glömma bort att jag ens hade en kamera.

Det gjorde jag inte.

Den där dagen i maj 2006 förändrades mitt liv. Tio år har gått och jag har varit på över 1 300 jobb. Idag. 24 december 2015, julafton, har jag bestämt mig. Jag slutar. Det har gått nästan 10 år sedan den där dagen i maj 2006. Den där dagen då mitt liv förändrades. Det är mycket som vägt in i mitt beslut. Inte minst att jag nu fått nog. Stressen, de jobbiga scenerna jag möts av. Sorg, misär, glädje, chock. Alla känslor. Ibland på en gång. Ibland var för sig. Det är inget jag vill fortsätta hålla på med. Jag har pratat med vänner omkring mig. Jag har diskuterat och vägt fram och tillbaka. Nu står de stora kamerorna och samlar damm i en bokhylla. Jag har tappat intresset.

Tidigare i veckan gick jag en promenad. Polisbilar och brandbilar svischade förbi mig med blåljus och siren. Jag tittade åt ett annat håll. Det knöt sig i magen. Jag fick en olustig känsla. Jag ville inte se, jag ville inte höra. Jag ville inte veta var de var på väg eller till vad. Det var en trafikolycka. Det kunde jag läsa senare på nyhetssajterna. En stor bild mötte mig. Den olustiga magkänslan kom tillbaka.

Jag har slutat. Branschen saknar mig sannolikt inte och jag saknar inte branschen. Det är ömsesidigt.

Idag är jag 24 år. När jag började med blåljusjournalistik var jag 14. Alldeles för ung. Jag var ett barn. Det jag har sett, det kommer jag aldrig glömma. Jag har sett saker jag önskar ingen annan någonsin får se. Jag har upplevt saker jag önskar ingen annan någonsin får uppleva. 

 

 

© 2015 Spauuken

Att framföra ett fordon utan att kunna framföra det

© 2015 SpaksMedia

I helgen var jag iväg på ett jobb i Nockeby. En skogsbrand. På plats var det till en början oerhört rörigt med tre-fyra bussar som behövde backas. Och just det backa. Att backa var tydligen inget någon av förarna kunde hantera särskilt väl. En av bussarna lyckades backa och vända, medan två andra blev stående, slarvigt parkerade på Drottningholmsvägen respektive en sidogata. Trafikledaren som kom till platsen kunde osannolikt nog inte heller framföra de stora fordonen.

Det är väl inte det lättaste att framföra en stor buss. Det fattar till och med jag. Men å andra sidan är jag inte förarutbildad för buss i linjetrafik. Något dessa personer är, eller i alla fall förhoppningsvis är. Efter samtal med polis på plats, som vänligt nog stängde av vägen helt för trafik, för att underlätta för chaufförerna, så hade chaufförerna uppgett att de inte fått lära sig att backa på förarutbildningen. Hur kan byråkratiska Sverige tillåta att man får framföra ett fordon utan att egentligen kunna framföra det? Lastbilschaufförer får lära sig backa. Lastbilschaufförer som ska köra med släp får lära sig backa. Förare av personbilar får lära sig backa. Vad är det frågan om? Klart även busschaufförer måste kunna backa. Hur svårt kan det vara att vända en buss på en fyrfilig avstängd gata? Bromma-området lär ha varit ett par bussar kort på måndagen, eftersom de stod övergivna lite varstans i Nockeby.

Rektor Lina bloggar

En plats där jag samlar den inspiration och de idéer som jag får ta del genom den underbara platsen kallad "nätet".

Syvbloggen.nu

Från en studie- och yrkesvägledares perspektiv.